När Sverige rustar för ett nytt totalförsvar talas det – med rätta – mycket om sådant som livsmedel, energi och infrastruktur. Men en avgörande del av Sveriges motståndskraft lyser med sin frånvaro i planeringen, den privata säkerhetssektorn. Utan väktare, ordningsvakter och skyddsvakter kommer samhället inte att fungera under höjd beredskap.
Beredskap handlar om vilja och förmåga
Vår personal utgör en central del av samhällets första försvarslinje. Vi finns redan på många av de anläggningar som är avgörande för Sveriges säkerhet, allt från kärnkraftverk och hamnar till serverhallar och sjukhus. Väktare, ordningsvakter och skyddsvakter avlastar samtidigt polis och militär genom att ta ansvar för bevakning och ordning, vilket frigör myndighetsresurser till andra samhällsviktiga uppgifter. Inte bara i krig, utan i alla lägen där samhället prövas.
Vi har redan tagit ett viktigt steg i att krigsplacera stora delar av vår personal, men behovet av säkerhetspersonal i kris är ändå mer än 100 procent större än tillgången i fredstid. Sverige saknar därmed resurser för att skydda infrastruktur och upprätthålla trygghet och ordning när det verkligen gäller. Vi tar ansvar genom att samarbeta med offentliga aktörer och arbetar löpande med krisorganisation och kontinuitetsplaner. Men beredskap handlar inte bara om vilja, utan om förmåga. Näringslivet kan och vill bidra, men staten måste skapa spelreglerna som gör det möjligt.
Inför civilplikt för bevakningsbranschen
För att säkerhetsbranschen ska kunna bidra fullt ut krävs att regeringen framför allt agerar på tre områden: en tydligare struktur för civilplikt, tillgång till basala resurser som el och drivmedel samt samordning via en enda ansvarig myndighet. Utan väktare, ordningsvakter och skyddsvakter kommer samhället inte att fungera under höjd beredskap.
Civilplikt är den civila motsvarigheten till värnplikt och innebär att du kan kallas in för att upprätthålla samhällsviktiga funktioner vid kris eller krig. För att säkra totalförsvaret krävs civilplikt för bevakningsbranschen. En utredning som överlämnades till regeringen i januari pekade tydligt på behovet av detta, vilket är mycket positivt. Men tiden är knapp. Vi vill börja utbilda och krigsplacera personal inom ramen för civilplikten, helst redan igår. Därför måste regeringen återkomma med ett beslut kring detta så snart som möjligt.
Samtidigt måste regeringen se till att staten tar sitt ansvar för de grundläggande förutsättningarna. Vi kan inte bedriva säkerhetsarbete om vi inte har säkrad tillgång till sådant som drivmedel och elektricitet när krisen kommer. I dag har vår bransch ingen förtursrätt eller reserverade resurser vid höjd beredskap. Om våra medarbetare inte kan utföra sina uppdrag påverkas allas trygghet. Det är alltså inte en fråga om särintresse, utan om samhällsnytta.
Belöna inte den som skriker högst
En annan avgörande fråga är samordningen. I dag saknas central styrning av säkerhetssektorns insatser vid höjd beredskap. I stället möts vi av en mängd olika krav från kommuner, regioner och länsstyrelser. Alla med sina vällovliga prioriteringar. Risken är dock att resurserna hamnar där man skriker högst, inte där de behövs mest. Här krävs en nationell samordning via exempelvis Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, så att resurser kan fördelas effektivt och rättvist.
Vår bransch vill vara en aktiv och långsiktig partner i Sveriges totalförsvar. Vi tar redan ansvar genom att utveckla våra krisorganisationer och investera i utbildning och teknik. Vi har både viljan och förmågan och vi vet att ett robust totalförsvar bara kan byggas gemensamt. Tillsammans kan vi skapa ett beredskapssystem där det offentliga och det privata stärker varandra, och där bevakningspersonal fullt ut får den roll de redan i praktiken bär: som en avgörande del av Sveriges skydd och trygghet.
Cristina Petrescu, vd Securitas Sverige
